Historia

Ångbåtarna introducerades i Norge på 1830-talet. Det var blandade känslor inför den nya tekniken. Ett av de tidiga fartygen "Prinds Gustav" uppmärksammades av medlemmar i Stortinget som såg en möjlighet att förena befolkningen i landets norra och södra delar.

De första fartygen transporterade både frakt och passagerare, men seglade nattetid bara under den ljusa årstiden. Prinds Gustav trafikerade sträckan Trondheim-Hammerfest under fem månader varje år. Frakten av gods blev snart fartygens viktigaste uppgift och kraven på snabba leveranser ökade.

År 1891 försökte inrikesdepartementet få rederierna intresserade för en helårs ångbåtsförbindelse mellan södra och norra Norge. Ett krav var bl.a. att seglingstiden mellan Trondheim och Svolvær skulle vara maximalt 48 timmar. Två rederier Nordenfjeldske Dampskibsselskab (NFDS) och Bergenske Dampskibsselskap (BDS) blev erbjudna rutten, men tackade nej därför att segling under vintertid i mörker och hårt väder ansågs vara omöjlig att genomföra.

Det var istället det nyetablerade Vesteraalens Dampskibsselskab (VDS) i Stokmarknes som antog utmaningen. De var övertygade om att det skulle gå att segla även nattetid. Detta väckte stor uppmärksamhet hos både myndigheter och försäkringsbolag. Under en längre tid hade kapten Richard With och lotsen Anders Holte fört noggranna anteckningar om kurser, avstånd och passeringstider på sträckan under dagtid. Genom att koordinera riktningar, fart och tid, kunde man utarbeta kurstabeller som gjorde det möjligt att segla efter klocka och kompass under de flesta väderförhållanden.

Den 18 maj 1893 skrev staten och Vesteraalens Dampskibsselskab ett 4-års kontrakt som gav bolaget stöd till en tur i veckan mellan Trondheim och Hammerfest om sommaren och mellan Trondheim och Tromsø under vintern.

Den första hurtigruteturen gick med fartyget "Vesteraalen" från Trondheim den 2 juli 1893 med kapten With vid rodret. Nästa morgon kom man till Bodö, en halvtimme före utsatt tid. Tidsfristen till Svolvaer klarades med råge eftersom resan dit tog endast 36 timmar. Fartyget var framme i Hammerfest mindre än tre dygn senare, vilket var en sensation på den tiden. Det gav upphov till namnet "hurtigruten". Efter den första vintern visade det sig att VDS kunde upprätthålla ungefär samma punktlighet på vintern som på sommarhalvåret. Detta var något av en revolution för befolkningen längs kusten och för möjligheten till kontakt trots långa avstånd. Tidigare kunde det ta tre veckor sommartid och fem månader vintertid att skicka ett brev från Trondheim till Hammerfest. Nu blev den tiden reducerad till några få dagar.

Redan året efter beviljade myndigheterna tillstånd till ytterligare rutt. Det var två rederier, Nordenfjeldskes och Bergenske dampskipsselskap som tillsammans fick ansvaret. Dessa två rederier fick år 1898 också ansvar för den tredje rutten, som utgick från Bergen. Bergenske och Nordenfjeldske drev också en särskild Finnmarkhurtigrute, Tromsø-Hammerfest-Vadsø från 1898 till 1907. Från 1907 hade man en sammanhängande rutt två gånger i veckan mellan Bergen och Vadsø. 1914 ökade man till fem turer i veckan, alla utgick från Bergen och hade Kirkenes som vändpunkt. Av statistik från VDS framgår att antalet passagerare som reste med detta rederi ökade från drygt 6.000 år 1893 till över 70.000 år 1916.

Det Stavangerske Dampskibsselskab (DSDS) kom med i Hurtigruten år 1919, deras fartyg startade som sig bör i Stavanger. I mellankrigstiden blev sträckan Stavanger-Bergen trafikerad av Hurtigruten en till två gånger i veckan. Från 1928 blev det sex turer i veckan för Hurtigruten, och från 1936 blev det dagliga turer varje väg samtidigt när Ofotens Dampskipsselskap kom med som hurtigruterederi. Utgångspunkten för turerna var olika; fem startade i Bergen, en i Stavanger och en i Trondheim.

Andra världskriget gick hårt åt flottan, under krigsåren blev fler än hälften av skeppen sänkta. Under kriget var hurtigrutens fartyg viktigare än någon gång tidigare för att frakta passagerare och livsviktig last, och man satte in ishavsskutor mellan Tromsø och Kirkenes efter alla förlisningar.

Det dröjde fram till 1953 innan det åter upprättades en daglig förbindelse till alla hamnar mellan Bergen och Kirkenes.

Efter kriget blev flottan återuppbyggd, och var komplett med tretton skepp år 1964. Vesteraalens Dampskibsselskab döpte sina skepp efter distrikten som de trafikerade, "Lofoten", "Vesteraalen" och "Finnmarken". Ofotens Dampskibsselskab använde också geografin och döpte sina skepp till "Nord-Norge" och "Narvik". Nordenfjeldske hämtade sina namn från vikingatidens jarler (en slags adel), "Erling Jarl", "Håkon Jarl", "Ragnvald Jarl" och "Harald Jarl". I Bergenske Dampskipsselskap blickade man uppåt och hittade namn som "Polarlys", "Nordstjernen", "Nordlys" och "Midnatsol".

Efter hand blev hela hurtigrutedriften övertagen av nordnorska rederier, genom att Bergenske, Nordenfjeldske och Stavangerske sålde sina intressen. I dag drivs Hurtigruten av Troms Fylkes Dampskibsselskap (TFDS), Tromsø och Ofotens og Vesteraaalens Dampskibsselskab (OVDS), Narvik.

Fartygen

I slutet av 50-talet fick fartygen ett mera strömlinjeformat utseende. På 60-talet blev fartygen ett däck högre med utsiktssalong under bryggan. De fyra sextiotalsbåtarna hade också sviter på salongsdäck. Vid slutet av 70-talet fanns ett stort behov att förnya flottan, de äldsta fartygen var då c:a 40 år gamla. Man var då tvungna att göra ett val, skulle man lägga tyngdpunkten på passagerartransport eller godstransport eller skulle man kanske lägga ner verksamheten.

I början av 1980-talet beställde man tre nya fartyg med tyngdpunkt på godstransport; Midnatsol, Vesterålen och Narvik. Fartygen byggdes med passageraravdelning förut och lastdäck akterut, Midnatsol fick dessutom ett halvt panoramadäck som gick längs med fartyget alldeles bakom styrhytten. Efter några år upptäckte man att fartygen hade för få hyttplatser och beslutade därför 1987 att göra en tillbyggnad i aktern ovanpå lastdäcket.

1992 inleddes en ny era i hurtigrutens historia, då skrevs nämligen kontrakt på tre nya stora fartyg; Kong Harald, Richard With och Nordlys, alla byggda i Tyskland (Volkswerft, Stralsund) och levererade 1993-94. Denna satsning blev något av en succé och 1995 var det dags att beställa ytterligare tre fartyg; Nordkapp, Polarlys och Nordnorge, alla bygga i Norge (Ulsteinvik verft). Vid utsmyckningen har man för några fartyg lagt tyngdpunkten vid historia och nostalgi medan andra är modernt inredda med som många tycker för mycket design och för grälla färger. Polarlys är det fartyg som skiljer sig mest från de övriga fem byggda under 1990-talet. Man känner lätt igen Polarlys genom de förhöjda panoramafönstren och det vackra glasatrium som sträcker sig över däck 5,6 och 7 på båda sidor. Alla fartyg är riktligt utsmyckade med tavlor, skulpturer och andra konstverk.

Under åren 2002/2003 var det dags för tre nya fartyg igen, två för TFDS och ett för OVDS; Trollfjord, Finnmarken och Midnatsol. Dessa fartyg är ett däck högre, 10-15 meter längre och tar 200-300 fler passagerare än de som byggdes på 90-talet.

Under årens lopp har sammanlagt 85 fartyg seglat för Hurtigruten.